Kenth Bender Blogpost 2019-03-27 


Please, if you don´t read Swedish, use Google translation,
select your language, click upper left corner.







Blogpost 2019-03-27

Välkommen tillbaka!

Reflektionens Nödvändighet
Mänskligheten har genom historien misslyckats oändligt många fler gånger med att försöka förstå hur världen kan bli annorlunda, till förmån för mänskligheten, innan världens ansvariga politiker överhuvud officiellt har tänkt tanken, än mindre gjort ett enda äkta första försök.

Kanske du lyssnade på Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén när hon rapporterade i P1, 11 mars, och beskrev befolkningens villkor i Syrien just nu, mars 2019. Det är nionde året kriget pågår. Det handlar inte uteslutande om det brutala IS. Än en gång möter vi ett exempel på en politisk ledare; Bashar al-Assad, som hänsynslöst fört krig mot den egna befolkningen.

Här följer en parafras av ett äldre uttryck:
Vid varje tillfälle en människa föds har hon tre samtal med sig själv:
För det första; det samtal hon har om vilket hon förväntar sig att den civilisation hon föds till, den värld hon skall växa upp i, den kultur hon skall leva i och tillsammans med, är en civilisation i vilket hon med självklarhet, naturlighet och stolthet bär symfonin genom sin mänskliga värdighet som enskild individ. Hon förstår att den enskilda individen är den nödvändiga ur-cellen för en nations värdighet, en befolkning, ett samhälle, en civilisation. Individen är fundamentet, och det är enskilda individer tillsammans som skapar villkoren för utveckling och överlevnad.
För det andra; individens samtal med sig själv om hur det faktiskt blev att leva i denna civilisation.
För det tredje; individens samtal med sig själv under hemresan om hur hon istället hade önskat att det varit.

Efter närmare trettio år, ja, det återstår några år, men det kan jag bjuda på. När jag återigen började fundera på politikernas människosyn i relation till militära vapen, så var det som om  ’någonting’ lyftes bort från det som hindrat mig trettio år tidigare. Jag har nämnt att jag hade fastnat i att uteslutande vara ’emot’ istället för att främja det jag istället önskade. Under alla dessa år har jag också hyfsat lärt mig detta med ’målsättning’ som i sig är ett ganska intressant fenomen. Efter flera års parkering med måleriet hade jag hunnit med ett och annat utanför måleriets domäner, främst inom skolans värld. 

Så när jag öppnade porten på nytt till måleriet, beslöt jag mig för att formulera vissa mål. Under denna mellanresa hade jag stött på flera varianter om hur man bäst genomför det för att nå det man önskar. En del menar att man absolut skall berätta för andra människor vilka målen är eftersom det kan hjälpa till att underbygga och främja det stöd man alltid behöver. Å andra sidan föreslås också, att man absolut aldrig skall berätta om sina mål eftersom de i de flesta fall kan vara ganska personliga och risken är att en mottagare tolkar in sina egna perspektiv och därför inte tillför det man vill ha som stöd. Däremellan finns antagligen lika många variationer, nyanser och perspektiv som det finns individer.

Oberoende av vilket som var eller är ’rätt eller fel’, om det nu fanns eller finns något sådant, beslöt jag mig för att inte bry mig vad andra tyckte och tänkte. Mina mål var mina mål. Jag sökte mer utifrån vad som var rimligt för mig och därför visade sig som ’adekvata’ möjligheter utifrån mina perspektiv. 

Du minns kanske hur jag avslutade förra blogposten 2019-03-05: ”Därmed är vi tillbaka till; Var befinner vi oss? Är vi på väg någonstans? En av de största faktorerna i min värld är om vi har eller ser några valmöjligheter i livet. Jag tror att, inte bara valfrihet, även valmöjligheter är ett av de viktigaste fenomenen i människans livsvillkor. Med valfrihet menar jag att vi vet att vi kan ’välja’, - inga politiska, religiösa, etiska eller moraliska hinder föreligger, men vi har inga alternativ eller vi ser inga alternativa vägar. Med valmöjligheter menar jag att det finns alternativ men vi vet inte hur vi skall agera för att nå ett tänkt val. Eller vilket av våra valmöjligheter vi skall välja. Kort och gott, vi har fastnat i ett låst tankemönster.”

Innan jag går vidare i denna process kan jag nämna att jag hade precis läst Ernst Billgrens, ”Vad är konst”, där han nämner något om att ställa ut på museum. Att jag skulle delta vid en utställning på ett museum, det målet fanns inte vid det tillfället i min sinnevärld innan jag fångades av möjligheten. Antagligen var det för tidigt när jag skulle göra en omstart med måleriet, därför framkallades aldrig tanken. Hursomhelst, utan något särskilt medvetet processande noterade jag 2011-2012, att 2018 kunde vara ett rimligt datum. 2018 eller tidigare skulle jag delta vid en utställning på ett museum, inom eller utanför Sveriges gränser. Hur skulle det gå till? Ingen aning. 

Det är just detta: ’Hur skall det gå till’ som ställer till det mesta av svårigheterna med att nå önskade, uppsatta mål. Just denna formulering; ’hur skall det gå till’ skapar hinder, istället för att de undanröjs. Därefter tolkar vi och konstaterar ofta; ’det kommer aldrig att gå’, 'var inte så naiv', 'men detta är ju en omöjlighet', eller 'jag tror inte på det förrän du har gjort det'. Låt oss vända på sista exemplet; förutsättningen borde istället vara; 'tro på det, och du kommer att göra det'!
Så småningom erbjöds jag att delta vid en grupputställning vid ett museum redan 2015, tre år tidigare än min målsättning. Jag deltog och det resulterade i att museet efter utställningen ville ha två av målningarna i sina permanenta samlingar. Avtal skrevs. Museum; Southern Nevada Museum of Fine Art, Las Vegas, USA.

Under åren innan jag återupptog måleriet hade jag arbetat en hel del med att försöka förstå mentala processer. Det blev en hel del vetenskapliga artiklar vid lampan. Jag grävde överallt och efterhand började det falla på plats mer och mer. Det som i hög grad bidrog var utifrån det som kom att kallas ”Hjärnans årtionde” under 1980-talet. Genom Hjärnforskningen fann jag många av svaren jag sökte. Här den första utflykten:

Amerikanske hjärnforskaren Richard Restak kallar det; ”Hjärnan har ett eget sinne”, han kriver; 
”I det ögonblick vi skall besluta oss om något så känner vi ibland att vi agerar fritt utifrån en mer eller mindre oändlig mängd av valmöjligheter.

Hjärnforskning visar och föreslår att denna känsla av frihet kan blott vara en illusorisk biprodukt av det sätt den mänskliga hjärnan arbetar. Hjärnan, lärande och personlig utveckling, är oerhört intressant. Ponera något så enkelt som att läsa denna text. Du scannar rubriken och några fraser här och där tills, ett visst ögonblick, då du fattar ett mentalt beslut att fortsätta läsa. Sedan fokuserar du på första meningen och börjar läsa. Den inre sekvensen tolkades tidigare som 1) du fattar ett medvetet beslut att läsa: 2) detta triggar din hjärna till handling: 3) din hjärna signalerar sedan till handen att inte vända blad eller klicka vidare, och du fokuserar med någon mening eller underrubrik osv. 

Men upptäckter på 1990-talet indikerar att en mycket annorlunda process faktiskt sker. En oförklarlig men enkelt mätbar mängd aktivitet inträffar i din hjärna INNAN din medvetna önskan att agera. Observationer visar elektriska fluktuationer i din hjärna som anar din handling omkring en tredjedels sekund (1/3 sekund) INNAN du är medveten om att du har fattat ett beslut. Denna sekvens observerades av Benjamin Libet, neurofysiolog vid School of Medicine vid University of California i San Fransisco. 

Hans experiment lockar till intressanta diskussioner och frågor om det är så att våra intentioner kan vara mer bestämda och förutsägbara än vi egentligen inser (eller skulle vilja hålla med om). Libets elektroder detekterade en plötslig ’oro’ i hjärnans aktivitet, i genomsnitt 350 millisekunder, ca 1/3 av en sekund, innan personens medvetna val. Hjärnan beslutar sig för att initiera eller åtminstone förbereda sig på att initiera handlingen innan det finns någon subjektiv medvetenhet att ’rapportera’ om ett sådant beslut, menar Libet. 

Vid en första blick kanske denna slutsats verkar paradoxal, osannolik eller kanske t.o.m. absurd. Vi erfar vanligtvis våra beslut som att de fritt utgår från ett ’Jag’ eller ’Själv’, från någon form av ’kommandocenter’. Men Libets upptäckter säger emot det. Hjärnan är redan igång och arbetar innan det vi tror är vår medvetna vilja. Libets forskning berör en av mänsklighetens äldsta gåtor. Äger vi en fri vilja eller styrs vi av obeveklig determinism? (Determinism: läran om att allt är förutbestämt, att viljan inte är fri). Medvetet upplever vi oss själva som en medveten initiativtagare i allt vi gör. 

Men trots den betoning vi ger vårt medvetande, kan- och vanligtvis fungerar vi ganska bra utan detta. Skulle du verkligen vilja vara helt och hållet fullt medveten om alla muskulära aktiviteter eller de inre organ som involveras när du läser detta? Istället fokuserar ditt medvetande just nu på vad du läser och att det kanske ger dig några nya frågor att fundera på”. (Richard Restak, 1991).

Här framträder för mig två intressanta perspektiv. Dels processen för målsättning, och dels hur vi kan spekulera i hur politiker sannolikt tänker i relationen och ekvationen människa - militära vapen. 

Vilka erfarenheter har egentligen politiker i denna relation? Hur fattar de besluten? Vilka underlag gjuter de in i fundamentet som bas för ’nödvändigheten’ av militära vapen i varje nation i hela civilisationen? Är dessa kriterier rimliga och adekvata? Med tanke på hjärnforskaren Restaks resonemang och hänvisade studie, ligger det nära till hands att säga att de ’inte fattar några medvetna beslut’ i mötet militära vapen och mänskligheten. Besluten är redan fattade på icke-medveten nivå hos var och en av dem, och är den första signal de får levererad av sin egen hjärna, från den undermedvetna- till den medvetna nivån. 

Men de tror att det är de själva som medvetet fattar besluten. Alltså, här ges inget utrymme och därmed ingen antydan till reflektion. Eftersom detta ter sig ganska uppenbart, att de inte reflekterar, erhåller de endast signaler i hjärnan baserade på; det som matchar, eller är associerat till tidigare erfarenheter och upplevelser eftersom dessa erfarenheter, i brist på reflektion, är det som framträder först. Och dessa tidigare erfarenheter är samma erfarenheter som deras politiska företrädare, inte bara burit i politiska generationer, de har dessutom med bestämdhet ’hävdat’ nödvändigheten eller ’kravet’ på militära vapen, utan att någon tidigare generation reflekterat

Dessa signaler odlas officiellt fortfarande 2019, som politiska, kollektiva, korrekta, enhälliga beslut av världens samtliga ledare. Detta framträder nu som deras människosyn hämtad från historiens grottor. I denna ekvation ingår alltså inte nationella befolkningar, de är placerade utanför politikernas prioriteringsordning- därmed utesluts mänskligheten. Politiker prioriterar militära vapen framför mänskligheten. Eftersom de inte samarbetar med sin egen hjärna genom reflektion över vilka de, i bästa fall genom demokratiska val är utsedda att företräda, når de aldrig mänsklighetens perspektiv.

I detta perspektiv är de endast företrädare inför sig själva. Inte heller deras politiska anhängare är skyddade. De har istället blivit bärare av, och företrädare för, tidigare politikers generationer och historiska föreställningar utan att ifrågasätta. Det är inte tillräckligt med en eftervalsanalys. Därför fortsätter de att underhålla en direkt missvisande tradition på bekostnad av civila människoliv. När detta ifrågasätts tror de att de har goda och genomtänkta argument, men de är endast usla versioner av försök som inte är några argument. Till exempel; militära vapen för att skydda den egna befolkningen. 

Detta har ju människor genomskådat i årtionden, därför krystar de istället fram; för att bevara den militära balansen mellan nationer. Och detta kommer de undan med!? Vilket bör tolkas, och detta tillåter vi, befolkningen, mänskligheten, att politikerna fortsätter med, utan att vi reagerar. Fortfarande som en dåres försvarstal; det är inte mänskligheten som ställer till oredan i världen, det är politikerna. Politiker som mänskligheten fortsätter att välja, och vi upprepar det vid varje val. Det är dags att bjuda in Albert Einstein igen: 

”Nationalism is an infantile disease. It is the measles of mankind.”
Albert Einstein.

Politiker och medier pratar ofta om en ‘hotande’ och skrämmande nationalism.
Frågan ropar därför; Vilka är egentligen de största och tydligaste företrädarna för nationalismen? Mitt perspektiv bör vara ganska tydligt, det ultimata uttrycket för nationalism är världens ledare, politikernas val av militära vapen som ’skydd och hinder för utomstående kulturers intrång’ men på bekostnad av civilbefolkningen. Eller: 

“I know not with what weapons World War III will be fought, but World War IV will be fought with sticks and stones.”
Albert Einstein. 

Eller:
The world is a dangerous place to live; not because of the people who are evil, but because of the people who don't do anything about it.”
Albert Einstein.

Varför på denna jord skall människor behöva gå omkring med obehagliga känslor inför den undermåliga prestation valda politiker åstadkommer? Varför bära denna känsla för sig själv?
¤¤¤¤¤
Jag arbetar här efter bästa förmåga så medvetet som möjligt för att skapa ett innehåll som är relevant, har ett värde och är aktuellt.
Om du har några funderingar, frågor eller kommentarer angående någonting i eller utanför detta ämne, eller vad som helst angående BLOGPOSTEN, vänligen skriv dina kommentarer här nedan eller maila mig; kenthbender@fine-art-bender.com. 
Jag letar alltid efter feedback för att förbättra arbetet.


Kommentera gärna ovanstående eller bidra med din historia eller berättelse

Dela Med Dig!


Tillbaka från Kenth Bender Blogpost 2019-03-27 till
Index eller Site Map